Då står jag där på barrikaderna och kämpar mot politikers neddragningar på våra verksamheter och på barnen i Kungälvs kommun…igen.

Första gången var 2010 när kommunen skulle spara 3 milj på förskolan genom att sänka nivån för 15-tim barn. Vi gav allt vi hade. Massor av möten mellan oss fristående verksamheter, möten med politiker, mail, telefonsamtal och en överklagan till förvaltningsrätten. Föräldrarna startade en namninsamling. Då backade Anders Holmensköld, vårt kommunalråd, och gick på vårt förslag, att sluta subventionera maxtaxan för föräldrarna. Dom lyssnade! Vi kunde påverka! Vi var med i både GP och KP! Vi var stolta och engagerade! Vi vann!

Vad hände sen då? Året därpå var det besparingar igen. Då valde man att öka barngrupperna och året därpå valde man att spara på barnpengen.

2011 skrev jag den uppmärksammade debattartikeln ”Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra” (GP, 3/12 -11). Vilken respons jag fick från alla möjliga håll. Pedagoger från hela Sverige hörde av sig och bekräftade det jag beskrev. Politiker kan inte spara på förskolan år ut och år in utan att tro att det får konsekvenser!

Det året kom jag på att något måste göras åt maxtaxan som legat på samma nivå sedan 2004. Det innebär att intäkterna från föräldrarna minskar för varje år då den inte är indexreglerad. Jag startade en namninsamling och fick ihop drygt 2 000 namnunderskrifter.

2013 sänktes bidraget för 15-tim barn till en nivå på 80 % med tillägget att vi inte fick öka barngrupperna. Då var det bara att ladda om och sätta igång hela karusellen igen. Intensiva möten mellan oss fristående, möten med toppolitiker, mail, telefonsamtal, diskussioner på sociala medier, insändare i tidningar, intervjuer i GP och KP. Men denna gång lyssnade inte de styrande i kommunen. Några månader senare öppnades en liten chans och vi gjorde ett nytt försök inför sommaren, men tyvärr förlorade argument och konsekvenser mot prestige och politiskt spel.

Då lovade jag mig själv att sluta protestera. Jag var helt slut. Mitt humör hade varit uselt under hela våren, vilket påverkat min familj och min personal. Jag bestämde mig helt enkelt för att det inte är värt det. Jag klev in i min Viljanbubbla och tänkte att det får storma bäst det vill runtomkring mig, jag bryr mig inte.

Inför hösten 2014 med över 20 st 15-tim barn kände jag att det här går inte! Det är inte ok! Det drabbar ju våra barn. Vem ska föra deras talan? Återigen dammade jag av samma argument kring 15-tim barn och satte igång samma karusell jag gjort så många gånger förr och hoppsan! Den här gången lyssnade samtliga partier. Ahh…det är valår!

När jag startade Viljan 2008 var snittet för barngrupperna i Kungälvs kommun 17,5 barn/grupp. 2014 är det 19 barn/grupp, samtidigt som man minskat bidraget för 15-tim barn.

Jag är glad att vi lyckats få politiker att förstå att det inte var en så smart idé att spara på 15-tim. Det har varit omöjligt för oss att planera våra verksamheter och det känns oprofessionellt att satsningar eller besparingar ska baseras på tur eller otur. Nu återstår bara att se vad de styrande kommer hitta på istället. Kommer sparkravet på 3,8 milj årligen ligga kvar, kommer de spara på något annat sätt eller vågar man hoppas att det kommer tas bort? Från när kommer det gälla? Hösten ser dyster ut…

Nu är jag bara väldigt trött och ledsen. Trött för att ständigt kämpa för alla barns rätt till en bra förskola oavsett var barnet går och oavsett hur många 15-tim barn förskolan råkar ha. Ledsen för att man inte förstår att det livslånga lärandet börjar i förskolan.

Så nu står jag där i tidningarna igen och ser sur ut…vem skulle inte vara det?