Vi vet hur det börjar....

Av: 
AteljenS

En grupp Smultronbarn träffas i Ateljén. Vi häller blå färg på ett stort papperoch låter färgen drälla runt. Hit och dit, ner och upp och har koll på farten genom att lyfta pappret så färgen inte rinner över kanten. Barnen samarbetar och samtalar och facineras över mönstert som blir större och större. En lång stund tar det tills färgen slutar rinna. Då lägger vi pappret på golvet och tittar efter vad vi kan se i vårt mönster.

- Jag ser ett slott med en häxa. Jag ser vägar. Där är en val. Där ser jag en pungdjävul. Där är en drakmun med en tand. Titta ett hjärta.

Barnen får i uppdrag att rita och klippa ut de djur och de figurer som kan bo i slottet. De får vara ganska små kommer vi överens om så de får plats i de olika rummen.

- Jag kan bara rita kameler så det får det bli!

- Jag gör en regnbågdjävul.

- Det blev visst en pokemonkamel.

Vi tittar på kameler och andra djur på I-paden. Barnen inspirerar och låter sig bli inspirerade av varandra och fler och fler figurer flyttar in på slottet.

- Den här får precis plats här. Jag får leta efter ett större rum till min. Mina sitter här uppe, dina där nere.

Barnen lämnar rummet allt eftersom de känner sig nöjda och det tar nog två timmar innan det sista barnet lämnar rummet med en övertygelse om att det här ska jag jobba mer med så vem vet hur det ska sluta?

Vi pedagoger tänker att den här stunden har vi inte bara skapat ett mönster tillsammans. Vi har pratat om våra erfarenheter av olika djur och olika länder. Vi har pratat om språk som talas i olika länder. Vi har fantiserat och skrattat. Vi har tittat på bilder och fakta om djur. Vi har räknat och använt oss av olika matematiska begrepp.

Så kan det gå när vi häller blå färg på ett papper och låter estetiken bli en del av matematiken.